År 2000 fick jag göra mitt livs värsta och bästa resa...
Tillbakablick och sammanfattning av Baja 1000 2002 i Mexico!
När man sitter på kontoret några månader efter avslutad tävling känns det avlägset att man har varit och tävlat i en av världens absolut mest omskrivna tävlingar - Baja 1000.
På våra breddgrader riktas uppmärksamheten mot Dakar och dess tävlande, i Mexico har ingen hört talas om den tävlingen. Där sitter det klistermärken på team och hjältar på varenda bensinstation, mataffär, resturang mm mm. Det är så stort så det är omöjligt att förstå ens för mig som har haft förmånen att ha varit där.
Ungefär en miljon människor följer tävlingen på plats och 20 miljoner följer den i media, tyvärr gör denna uppmärksamhet att jänkarna gör vad som helst för att uppnå denna hjältestatus. Skador och dödsfall förekommer tyvärr ganska frekvent vilket för mig förefaller helt galet. De vinnande ekipagen tar oerhörda risker hela tiden vilket innebär att en normalt funtad Europe -läs mig- aldrig kommer nå toppresultat i en tävling som den här. Nästa problematik är det faktum att man är ett lag som tävlar tillsammans. Att åka iväg och köra 24-timmars här hemma är jättekul att få göra med grabbarna, lättsamt och spännande. Baja är en annan sak, då de tävlingsovana förarna agerar / reagerar som man gör när nervositeten kommer farande som en höger från Tyson. Det är oerhört lätt att krascha bort sig och sitt lag, vilket vi talade om ungefär 718 236 gånger innan start. Vi talade om körning på 80 %, stora marginaler och säker åkning, lätt att säga men svårt att leva upp till.
Jag lyckades bra fram till motorraset efter en halvtimme av 163 mils åkning (läs dagboken på Cykel & MC-hallen), därefter kördes det definitivt utan marginaler - visserligen mycket fort eftersom jag började åka om folk under min 30 milasträcka trots en timmes tapp, men oklokt. John däremot frontrullade i några av de 2 miljoner sandstalp som fanns längs banan, oturen gjorde att armen gick av straxt under ambågen. Han fick hjälp att komma igång igen men efter ytterligare 16 mils körning hade han tappat så mycket blod att det bara var att kliva av. Det tog flera timmar att via Jeep nå honom och när vi kom fram var det mörkt. Valet vi hade var att en man skulle fortsätta, utan möjlighet till något mer förarbyte (eftersom servicebilen med avbytare skulle åka norrut 5 timmar mot sjukhuset) eller att bryta tävlingen.
Ingen var sugen på att ta en 115 mila sträcka utan service och förarbyten på en hoj som redan var tagen av all Pre-run körning. Valet blev att försöka ta hand om John på bästa vis.
All heder åt alla i Teamet och stora tack till Annie Seel som hjälpte mig till den här fantastiska möjligheten i Mexico. Tack Chrille att vi fick "låna" henne i några veckor.
Köra igen?
Jo, absolut omtillfälle ges, John håller på att preparera hoj och lysen för årets tävling redan nu. Han bor som några av er vet i Andorra där det är lite bättre väder än här, så suget finns, för hans del.
Lagets namn 2003;
The evil return of the Europeans.
|
|
|
